Att hantera jobbiga händelser...
Idag tänkte jag ta upp ett lite jobbigare tema i bloggen, jag fick en fråga från en läsare som jag gått och tänkt på en stund nu. Postar hela hans/hennes inlägg här:
” Jag vet inte om den här frågan platsar, men i alla fall så undrar jag hur förbereder ni er in för en trafikolycka, PUT (person under tåg) eller liknande. För jag antar att man inte vet om man kommer få se en person som är i en del eller i flera. Hur behandlas detta av personalen? Täcks dessa groteska saker över med lakan eller hur gör man?
Jag vill väldigt gärna bli brandman men jag vet inte om jag klarar att se det som troligen kommer att behövas. Jag är på nått sätt inte rädd för blod eller så. Pratar man om detta i skolan eller är det sånt som visar sig i skarpt läge.
Dela gärna vad du tycker och hur du ser på ämnet.”
Som svar kan jag meddela att innan LIA´n där vi kan stöta på sånt här, behandlas ämnet väldigt sparsamt av skolan. Det är svårt dock att ta det teoretiskt då det är å ena sidan lätt att tro sig veta hur man kommer reagera och andra sidan väldigt svårt att förbereda sig… en sak som läkare, ambulans och polis gör för att förbereda sig är att besöka en obduktion. Jag känner att det borde vara en del av utbildningen men av någon anledning så har skolan inte valt att belysa ämnet. Ska kolla med lärarna när jag kommer tillbaka varför det är så.
Innan LIA´n i Storstockholms brandförsvar så valde man att ha med information om avlastningssamtal och debriefing den första introduktionsdagen, Håkan Ragell som är jourhavande i ämnet gick igenom hur ett sådant kunde ske och berättade ett par historier från verkligheten. Det var skönt att veta att man hade stöd om det hände någonting, men som sagt det går inte riktigt att förbereda sig genom att tala om det.
För ett par dagar sen var jag tillslut med om just en sån här händelse, mitt i natten väcks jag och får åka på person påkörd av tåg. Vad jag kan säga är att det för mig var en rätt surrealistisk sak att se personen, det blev inte riktigt verkligt förens jag fysiskt fick ta i personen, rätta till delar och lyfta. Innan jag kom fram sa dom övriga i gruppen åt mig att ta det lugnt och inte springa fram det första jag gjorde. Det kändes tryggt att alla faktiskt tog ansvar för mig och var väldigt måna om att jag inte skyndade fram. Jag började med att hjälpa till med utrustningen och därefter fick jag titta på personen en stund, att jag sen fick vara med och ”Göra” någonting tror jag också bidrog till att jag fick ett avslut och inte lämnade det hela vid fantasi. Efteråt så slöt sig gruppen tight och jag fick frågan från i princip alla om jag ville snacka om det och om jag behövde, var det bara att komma och väcka dom… jag kände som sagt att jag redan fått avslut och valde att gå och lägga mig för att sova. Jag tänkte på det i kanske en halvtimme innan jag tillslut började tänka på annat och somnade.
Alla räddningstjänster väljer själva vad som passar bäst, men jag kan som sagt bara säga att jag tycket jag fick en bra första upplevelse och ska jag vara ärlig vore det omänskligt att inte reagera på något sätt. Skillnaden är väl om man kan fungera normalt både under och efteråt…
jag valde att åka ut på tyresö till mina syskonbarn och hänga med dom en dag.. sen var jag människa igen..
Hej Brandaspiranten,
Mycket intressant inlägg detta måste jag säga, jag följer din blogg och tycker att du har mycket vettigt att säga, detta ämne var så intressant att läsa då jag vet hur du tänker. Jag är själv en kille som söker SMO men som inte har betyg eller resultaten på högskoleprovet ännu för att komma in, dock så har jag i dagsläget en viss baktanke med mycket av det jag gör och det är för att göra mej lite extra attraktiv på brandmans "marknaden" om jag kommer in och avslutar SMO. Jag har ett extrajobb där jag hämtar avlidna i hemmet och på ålderdomshem och vet exakt hur du kände din första gång du var med om detta att se en "avliden" dock har jag inte hämtat någon som varit i "delar" men jag har varit med och hämtat folk som har legat upp till 5 dygn. Det är supersvårt att veta hur man reagerar i olika situationer men det jag idag kan säga med säkerhet är att jag klarar av de situationer jag kan ställas inför på mitt extraknäck och jag tror att det kan vara en viss skillnad mot det du upplevde men jag tror inte skillnaderna är så stora. Jag tyckte att det var helt ok att vara med på första hämtningen jag gjorde samtidigt som det är oerhört viktigt att har möjligheten att ha någon att prata och briefa med efter om det behövs, jag har den möjligheten också men har inte behövt nyttja det någon gång ännu och jag har gjort ganska så många hämtningar.
Tack för en intressant blogg.
Mvh
Fredde B
Tack Fredrik för att du delar med dig. Räddningstjänstrelaterade erfarenheter tror jag väger tungt i de flesta räddningstjänster man söker till. framför allt är det viktigt att kunna med erfarenhet säga hur man reagerar, och där har du ett plus... fortsätt kämpa på med Högskoleprovet och som statistiken ser ut nu kanske det är påväg att vända lite i frågan kring Betygssnittet...
hade jag gjort om resan idag hade jag även försökt söka mig till en deltidsstation i ett större förbund i hopp om ett sommarvick och kanske komma in den vägen.. detta är ju naturligtvis ingen nackdel då man går SMO heller, då mycket känns igen och kan relateras till, dessutom skapar du ju kontakter i räddningstjänsten.
Först o främst måste jag ge en stor eloge till dej för att du skriver denna bloggen.Mkt intressant läsning!
Sen måste jag bara få tillägga ang frågan du fick ovan:Man kan väl oxå säga att så länge man reagerar så visar det på att man kan hantera situationer. Den dagen man slutar reagera så kanske man ska tänka på att göra ngt annat. Så har jag i alla fall alltid tänkt i mitt yrke inom sjukvården.
Men en stor eloge till dej!!!!
Lotta
Tack för din kommentar Lotta, det värmer att få lite berömm ibland. Ler..
Jag tog som sagt en tur ut till mina syskonbarn dagen efter för att bli människa igen. sånt hjälper ju oxå att ha tillgång till... då kanske man inte väljer att trubba av och "Vänja sig" vid att hantera sånt i tysstnad.
